Kl. är alldeles för tidigt på morgonen (6:40), jag är sjuk feber hosta och nysningar från avgrunden… Men vaken är jag.. på radion snurrar radio P4 Kronoberg. Men livet är rätt bra just nu..

Viktiga förändringar i livet har gjorts, bland annat att jag fick diagnosen ADHD vilket startade en ravin av förändringar i livet. Men så här i slutet av första månaden av Nådens år 2012 så hyser jag hopp för framtiden.

I fredags vara jag sekunder från att dö. Jag var påväg från småland till Örebro för att träffa min son innan julledigheten då han och hans mor ska åka lång bort…

Jag fick en hostatack, det svartnade för ögonen och jag förlorade kontrollen över bilen och hamnade i diket på vägen i motsatt riktning. Hade det varit ett mitträcke eller att jag mött någon bil just då så hade jag dött. Jag sitter i Motala påväg hem till Småland igen. Mer skärrad än jag trodde jag blev. Jag tycker det är jobbigt att köra nu, det har jag inte tyckt tidigare.. Det är obehagligt och jag är rädd.. Men jag har kört från Örebro till Motala så det borde gå bra .. men det är otäckt….

Nå ja.. jag har rastat är i Motal nästa 1,5 timme nu så det är dags att ta tjuren vid hornen och åka vidare..

Jag har tandvärk. Det gör ont.

Nådens är 2008 i december, tog jag kontakt med Ärkebiskopen Robert Duncan, som är Ärkebiskop i Anglican Church in North Amerika. För att se om det gick att fina samarbetsmöjligheter för oss klassiskt kristna i Sverige.

Det gick många turer fram och tillbaka. Telefonsamtal, email, gick över atlanten och många olika planer för möten gjordes, men var ända gång så grusades dessa planer. Så kom då möjligheten att träffa representanter för ACNA i maj i år.
Jag blev kallad till Tyskland för att möta dessa.. Men efter som min ekonomi är som den är så var jag tvungen att tacka nej.
Då blev jag bjuden på resan för de ville verklingen träffas.
Så sagt och gjort, jag satte mig i min lilla Renault 5a, och körde 108 mil på 16 timmar.
För att vara med på det tyska stiftets synod, och fick träffa Biskop Royal U Grote och Biskop Gerhard Meyer. För att beskriva situationen i Sverige som jag uppfattar den.

Dessa två biskopar beslöt sig då för att fråga mig om jag ville tillsammans med dem starta en mission i Sverige.
Jag tackade Ja, och blev kallad till Tyskland igen för att tjänstgöra som ungdomsledare och predikant på ett lägger som det tyska stiftet (REC) har en gång om året för tyska ungdomar som vill träna sig på engelska.
Sagt och gjort, jag åkte ner till Tyskland igen. Jag hade en fantastisk tid. Där träffade jag Biskop Meyer igen och en annan Biskop vid namn Biskop Sam Seaman. De bestämde sig för att göra mig till “Lay Reader” Lektor på Svenska.

Det betyder att den Reformerade Episkopalkyrkan fins och är närvarande i Sverige.

Efter en mycket lång diskussion på twitter med Cissi Wallin om beroende kontra missbruk. Så skriver jag nu ner vad jag menar för att det ska blir tydligt och vad som är min mening med att diskutera detta.
Först så är det faktiskt så att att Cissi Wallin och jag har samma åsikt i frågan som mynnade ut i vår diskussion. Det började med att det diskuterades om droger skulle legaliseras, med några av de liberaler som vill att det ska bli tillåtet, mer om det kommer jag inte att säga.

Det jag gick igång på var Cissi Wallin argument om att antalet missbrukare skulle öka om man släpper narkotikan fri, jag tror inte det. Sen kom nästa påstående, att kostnaderna skulle öka för samhället narkotikan släpptes fri. Det kan ju påstås stämma, om och ändats om man inte kan härleda de ökade kostnaderna till det mörkertal som eventuellt redan fins.
Och fins det mörkertalet och de kommer ut i ljuset så ökar inte kostnaderna utan utgiften blir större, vilket jag menar är skillnad. I det ena fallet så är kostnaden det som vi bordet betala för missbruksvård och rehabilitering av skador uppkomna i samband med överkonsumtion av alkohol och droger. Utgiften är då det som vi faktiskt betalar. (Jag är inte ekonom så det kan vara fela användning av dess begrepp men det sår så jag förstår det.)
Sedan fortsätter det hela med att missbrukaren och den som är beroende är exat den samman. Jag är övertyga om att det fins missbruk oavsett om det kommer vara en medicinsk term eller inte. Som det skrivs om i DN idag.

Och det med att jag kan ha tex fyska effekter av en medicin utan att jag överdoserar eller konsumerar mer än jag ska eller fått restriktioner om. Det är då inte ett missbruk utan ett klart beroende.
Gör vi inte skillnader på dessa saker så blir det fel och vi kan inte angripa frihetes argumenten rätt så att det blir klart och tydligt vad som är orsak och verkan vilket som gör att våra argument blir klarare och kraftfullare.

Nej till att droger blir legaliserade!

I dessa tider är det inte lätt att kommentera sin tillvaro eller något område som måste kommenteras. Det händer så mycket just och jag har åsikter om allt. Så jag kommer nog tillbaka i alla, till att kommentera Bin Ladens död.

Vilket är ett måste.. men det blir nog lite senare. Nu har jag lite annat att kommentera.

Ses snart

Jag har just öppnat en lab blogg. För att fixa lite med utsenden och pluggins för WordPress. Jag har alltid tyckt att det är kul att labba med sådant.
De som har läst min blogg www.gsm.liturgi.se vet att jag hela tiden har trixat och bytt utsenden på min blogg. Och så även här. Vi är redan inne på tredje formen.
Så nu är det väl dax att labba någon annan stans.

Det har gjorts en utredning om missburksvård. Jag har anledning att kommentera detta när jag har läst hela utredningen.
Men om jag har fattat rätt så är det så att den går i linje med vad jag själv tycker om hur det borde vara.

För är beroendesjukdomen en sjukdom så måste det var sjukvården och lanstingen som ansvara för den rehabiliteringen och inte kommunerna. Jag kan iofs förstå socialtjänstens invändningar då det är många av oss som behöver hjälp med ekonomi under vårt missburk.
Och många av oss är inte i stånd att göra en renhårig ansökan om ekonomiskt stöd då vi är ”aktiva”, behåller då soc. tjänsten uppdraget blir det lättare för dem att hantera dessa frågor efter som de är ansvariga för ekonomisktbistånd. Men det handlar inte om vem som utför utredningen, som jag ser det, inte heller handlar det om vem som betalar för min del.

Utan det handlar just om är jag sjuk eller inte. Som jag sa så är jag sjuk så är det sjukvården som är ansvarig oavsett om de ser till att tjänsten utförs av Socialkontoret.

Utredningen fins att läsa här. Mer fins att läsa här. I GP skriver några en debattartikel om det här.

Jag sitter på trappen till församlingshemmet i Ljungby och njuter av solen. Har knappt vaknat idag, trött är bara förnamnet i dag. Så här tröt har jag inte varit på flera veckor nu. Har inte tagit min medicin i dag och det påverkar säkert. Jag får ingen före torsdag. Så lite rastlös är jag. Men men det blir bra. Trots allt är jag glad idag. Ska bli skönt att få sova.

Åter igen vakande jag sent… morr, kl var ca 12:00 är jag vaknade. Jag är sliten när jag kommer upp. Just nu är det inte lätt att veta hur jag ska hantera min sömn. Somnar sällan före kl 03 på morgonen.

Jag lider inte av att jag äntligen sover när jag sover. Det är bara det att jag jobbar inte längre sådana timmar som gör att jag kan ha det livet att jag sover mellan 03 – 12 eller i bland ännu senare.

Igår var det dop i Maria Kyrkan i Ljungby, två av mina vänner hade fått barn för ett tag sedan och meddelade att påskdagen skulle det var dop. Tiden var ju självklart ordinarie högmässa, (Gudstjänst tid) vilket var och är 09:30 och det är förtidigt för mig, så jag trippelgarderade mig. Bad min mor att ringa vid 08 och ställde mobilen på 07:30 och 07:45 07:55 och 08:30 för att jag säkert skulle ha minst en timme på mig.
Gott och väl jag vakande i tid. Men efter som jag inte har några medicinerar i kroppen när jag vaknar så blir det svårt att vara organiserad.
Jag stod på benen kl 08:15 kanske, och kom på kl ca 8:55 att jag inte tagit min mediciner så jag hade rusat runt och gjort absolut ingenting i ca 40 minuter, och när medicinen äntligen kickade in ja då var jag sen igen. Hur illa är det inte. Kom försent till kyrkan med 15 min en halvtimme.
Och dopet var redan avklarat när jag kom. Men de hade fått dopljuset så det var fint och det rätt skönt att se dem.

Det var ju tur att det var i den vanliga Gudstjänsten så att jag inte störde för mycket med att komma sent.

Och Dop kalaset efteråt var enormt fint.

Nå då så allt got. I övrigt har jag bara glömt några små saker som att jag hade lovat en väninna att sicka mina tankar kring påskdagen, som referensmatrial och predikoinsperation. Det glömde jag förstås:/

Bloggar.se Nyligen.se och knuff använder samma databas för bloggarna som har pingat nyligen.se. Dock är det så att jag har ett problem. Jag fins som blogg i nylingen.se men inte på bloggar.se.

Och för mig som vill att just du ska hitta hit så är det viktigt att finnas med där. Att mina inlägg hamnar under om det jag själv vill att det ska hamna på. Det som är mest frustreande är att det fins en mail adress man kan mail.

Och man får inte några svar. Jag skickade ett mail för ett tag sedan typ två veckor sedan och det skulle kunna vara så enkelt.. Att säga vi har fått ditt mail och vi tittar på det så fort vi kan. Det är en gmail adress och ni som känner mig vet att jag gillar gmail efter som det ger en massa möjligheter som autosvar. På mail som kommer fram. Så om du mailar mig på tex Munken.TM@gmail.com så får du ett svar att mailet är motaget och får du inte det så har ditt mail av olika orsaker hamnat i spamkorgen.

Det är en bra funktion för mig och alla som mailar mig.. Nå nu är det inte så farligt. Några som mailar mig ofta får inte några autosvar då jag har sagt att just de inte ska ha något autosvar. Genom att jag placerar dem i en egen mapp direkt som funkar som just deras personliga inbox hos mig.

Nu är det så att min såkallade rssfeed uppfyller alla kraven. Jag pingar regelbundet. Ett par gånger i veckan så fort jag har skrivit.. Och jag borde helt enkelt inte falla bort! Men jag gör det och jag begriper inte varför och jag har inte fått någon svar.

Så är det någon där ut som ser det här och vet något om vad jag kan göra för fel, så tala tala gärna om det för mig.

Jag har hela mitt liv kämpat mot mörka krafter, redan som 5-6 åring utryckte jag för första gången att jag inte ville leva. Det var förstås inte så svårt att hindra mig då. Men åren har gått och en så länge lever jag! Även när jag har varit i de mörkaste dalar och tänkt tanken många många gånger, så är jag i dag mycket tacksam att jag lever.

Det är klart att jag som alla som har stått inför det mörkaste mörka och vet att när man står där så är det nästan omöjligt att se en annan utväg. Jag tänker inte berätta någon historia om mina självmordsförsök, hur jag gick tillväga och varför det misslyckades, för det är inte det som är intressant. Det som är intressant är det liv som gick att rädda. Vad jag har nu, och hur det som nu är inte skulle vara om jag hade lyckats med att ta mitt liv.

Jag har en familj som jag älskar, Min son, mina föräldrar som har stått bakom mig och tagit emot enda upp i vuxen ålder när det har behövts. Mina kära kusiner! Mina otroliga vänner som alltid alltid, i tid och otid ställt upp på många långa och konstiga samtal om liv och död, relationer, Gud och kyrka, och mig själv. Många gånger har samtalet handlat om något annat egentligen, som Gud och kyrka, har ofta varit ett ämne som jag har kunnat fly till när jag inte har orkat med mig själv eller mina egna problem.  Jag har på det hela taget alltså haft tur!

Idag tror jag inte självmord är lösningen!!!!

Därför så är ställer jag upp på den SEO kampanjen, för att ge dig möjlighet att fina den hjälp du behöver!

Jag fick tipset av Mymlan och jag citerar henne:

Ingen kan göra allt. Ingen kan stoppa alla självmord. Men om vi är många som hjälps åt kan vi åtminstone se till att den som funderar på självmord och googlar inte ska hamna på en sida som hetsar och uppmuntrar, utan istället någonstans där det finns bra information, kanske råd och stöd för hur man orkar vidare när allt är svart.

Du kan hjälpa till, genom att själv blogga om detta, och länka till bra sidor.

Läs mer hos Pontus.

Jag tipsar om Vårdguiden, om Netdoktor, Nationella Hjälplinjen och om Ludmillas blogg. Ludmillas dotter tog sitt liv för ett par år sedan, och hos Ludmilla finns mycket bra information, och personliga reflektioner.

Du kan alltid ringa till någon av dessa också: Jourhavande kompis, Jourhavande medmänniska, Jourhavande präst.

Länkar till fler som skriver om detta:

Jacob Sunnliden
Magnus Callmyr
Mats Adamczak
Cattas Bubbla
Christina Stielli
Robert Damberg
Doris
Peter Reuterås
Petra Jankov
Per
Essa

Jag hoppas det är fler som hjälper till i denna kampanj mot självmord, och därför kommer jag att fortsätta samla länkar till alla som deltar i denna kampanj och skriver om självmord. Tillsammans kan vi hjälpas åt.

mvh

Munken™

Alltså i bland blir jag så trött på att jag inte hänger med riktigt i tiden. Jag har alltid satt en ära i att ha lite kunskaper om mycket när det gäller data världen och internet världen i synnerhet. Och jag skulle nog utan problem förklara för någon varför SEO är nödvändigt och att det är bra för webplatsens position på nätet.

Men när jag nu flyttade den här bloggen från blogspot och fixat en engen domän för att köra wordpress som jag gillar att använda som verktyg för den här typen av bloggar. Så upptäker jag till min fasa att min blogg inte är SEO optimerad.. För det är något som sakans i meta tagara som min site skickar ut.

Det fins massor med bra verktyg på nätet för att kolla hur det står till. Uppenbarligen har min blogg inte något namn och inte heller några länkar…

Så idag är arg, frustread och jag försöker twika min wordpress . Det betyder att sedan igår har det och det kommer massor med dubbel publiceringar på tex facebook. Snälla ha tålamod..

Nå, jag ska inte behandla det som ligger mig närmast hjärtat idag. Det skulle nog bli lite för privat för att dela på denna blogg, som jag ändå försöker hålla mig rätt personlig men inte för privat. Efter som jag tycker det är viktigt med att min offentlighet är något som ni alla kanske kan ha intresse av att läsa.

Det är klart att i bland funkar inte det, som just idag så är det svårt. Efter som jag vill skriva om trurerna med och om min Sons närvaro i påsk, men jag har valt att inte lämna ut honom och heller inte hans mor. Som har fått dra det tyngsta lasset genom åren. (Jag tänker inte gå in på varför nu).  Utan jag vill bara säga att jag tycker att det är tungt, detta med hur umgänget funkar! Jag vill inte kasta skit på någon var för det är som det är.

Någon skulle säker säga att jag är ointresserad eller för passiv, för att jag inte orkar strida. Någon skulle säga att det är klokt att försöka låta bli att bråka.

Nå, det var inte det jag skulle skriva om alls, utan jag skulle skriva om hur frustrerande det var att vakna och upptäcka att jag inte hade någon medicin hemma. Och hur ont i mitt huvud jag har.. osv osv.. Men det blev inte det.. Nu är det dags och säga God Natt.

Och till Sonen om du läser det här: Jag älskar dig, mer än jag kan beskriva och visa dig.

Jag sitter på motellet i Lagan som vanligt, och pillar på min laptop, då kom det in en Engelsman som var så full att han kanapt kunde stå på benen. Och han hade sin son med sig. Som tjatade på honom att han skulle komma med för de andra skulle åka utan dem.

Det är inte så många år sedan det här kunde ha varit jag. Jag får ångest över vad han måste gå igenom och vad jag vet att han kommer att känna när han nyktrar till, och för vad sonen måste uppleva.

Illa är vad det känns som… alla gånger jag själv har varit där, onykter dum, och helt utan förståelse för resten av välden..

Godmorgon!

Vaknade just, har inte gått upp än.
Ligger här i min säng och funderar på vad som är verklighet, nyss så tyckte jag en gammal vän satt här och frågade om jag ville ha kaffe. Och det ville jag, då började han förklara långt och invecklat varför jag var tvungen att följa med till Motellet ‘Motell Lagan’ och allt var så verkligt. Så när när jag sa ja då sticker vi , så var han borta. Som om inget hade hänt.

Allt var på riktigt utom konversationen med min vän. Jag vet inte äns vad han heter eller om han fins i verkligheten, men han satt där.. och han var en gammal god vän. Sen tog men när jag lyckades få tag på iPhonen min så insåg jag att jag måste ha sovit och/eller drömt.

Efter som jag inte viste hur det var så tänkte jag att jag skulle ta mig till ‘Motell Lagan’ och jag för att kolla om det var så att jag hade bestämt någon med någon i telefon eller om allt bara var en dröm.

För det har ju hänt förut att jag talat med någon i telefon och inte var sig kommit ihåg vad som är sagt eller att jag har samtalat med dem.

Nå ja det är i allafall dags att gå upp. Idag ska inte göra något mer en att skriva ett inlägg här på bloggen. Borde fixa lite till. Som en professionell presentation.

Så det blir nog en sida här på siten som kommer heta CV och en som heter tjänster. Men det blir som sagt något som kommer efter hand.

Suck… idag gick jag upp tidigt för att hinna med att åka till Ljungby och fixa lite med försäkringskassan och lite med arbetsförmedlingen. Och gott och väl. Jag satt där på sängkanten och tog mina piller. Och jag tänkte att jag skulle kunna åka efter att jag duschat men ack så blev det inte. Jag kom nämligen på när jag kom till duschen att jag borde raka mig idag, så jag skulle raka mig före jag skulle duscha. Jag behöver verkligen rak mig..

Så kom jag ihåg att jag hade hyveln kvar i väskan sedan jag var ute och åkte sist. (Jag har en elektrisk skäggtrimmer som jag har använt.) Men idag var det hyvel som gällde. Och tänkt och gjort jag gick till väskan för att hämta hyveln.

Där hittade jag en litet häfte som handlade om något jag inte mins… Men i alla fall, jag började bläddra i det. När jag hade gjort det en stund, så hittade jag i häftet en länk till internet. Hmm tänkte jag den ska jag kolla, det är bäst att göra det på en gång.

Så jag började surffa runt, bara efter ett par sekunder hade jag glömt både länk och häfte, rakning och dusch… Sen sa det ping i min Twitter och någon sa ‘Kaffe SKÅL’. Genast insåg jag att jag inte hade druckit kaffe idag.. Så nu mot nya äventyr.. En kort sekund kom jag ihåg att jag skulle till stans så jag rusade runt och tog allt jag brukar ha med mig när jag går hemifrån. Nämligen kameran, MacBooken och iPhonen och mitt mobila bredband.

2 minuter från oklädd till påklädd, hopp i bilen och starta.. kommer ett och ett halvt kvarter och inser jag har glömt att borsta tänderna. Så hem igen! Väl innanför dörren kommer jag på att jag skulle ha duschat, rakt mig och borsta tänderna.. Jag strök då dusch och rakning från listan.. för nu var jag kaffe sugen.. Och jag vill ju inte dricka kaffe själv så nu skulle jag alltså fortfarande åka till fiket i by där jag bor..

Nu så borsta tänderna, rätta till tröjan, försöka se om det är fläckar på den. Inga jag kunde se…så 10 minuter senare så var jag tillbaka i bilen. Nu då..

Jag kommer ner till fiket som är fult för ovanlighetens skull. Så jag får inte sitta där jag burkar sitta. Utan jag måste ta ett annat bord. Inte för att det stör mig så mycket men jag kan tycka det är lite jobbigt..

Hur som jag får mitt kaffe och sätter på datorn.. för att återgå till att surffa efter den där länken som jag nu hade kommit ihåg igen.. Min webbrowser öppnar min blogg som första sida och jag inser att jag inte har fått någon som har anslutit till mitt länk lista med ADHD-blogar mer än de jag själv har lagt till. Så jag pillade lite till. Nå kanske skulle det funka om jag pillade lite till och jag frågade min Twitter ’budy’ @catify om hon kunde tänka sig att lägga till min blogg gif och länk till min sida. Och hon ville och gjorde. Men hon fick inte någon bild från min site.

Så jag började kolla om jag skulle kunna fixa koden lite till. Sagt och gjort jag fixa lite till. Fortfarande sittandes på fiket..

Sen ringde telefonen och det var en kär vän som jag hade lovat och komma och hjälpa till med hennes barngrupp och det hade jag ju helt glömt.. Suck vad jag hatar det, när jag har lovat och inte mins. Jag fick ett tips, skriv upp saker. Men de som gav mig rådet inte tänkte på var att jag skulle glömma och titta på listan jag har gjort.

Nå, min vän sa att det inte var någon katastrof, men jag känner mig dum.. Sen kom jag ihåg att jag skulle till en annan polare så jag tog en termos kaffe med mig och åkte dit.. Nu sitter jag här.. Och har inte kommit längre med min dag.

Jag började kl 08:30 och nu är kl 21:50 i skrivande stund.. Arg vad trött jag blir…

Sitter på en uteservering i Växjö, och just lyssnat på P1 Dokumentär: ”Blind”. Intressant och dock inte så kul. Ett olustigt program på ett BRA sätt! Många känslor sköljer över mig när jag lyssnar på den här typen av program. Det är väll ok men roligt är det inte.

På vägen in till Växjö, så sändes programmet. Och jag satt och små snyftade när Katarina Hahrs vänner och mamma brättade hur de upplevde processen. Och jag tänker på hur det är för mig. Identifikationen är ett faktum.

Åkommor som påverkar en är olika, när jag fick reda på att jag har ADHD så var det något jag har haft hela livet och levt med utan att just ha ett namn på det. Det är en stor skillnad, men rädslan för att just jag inte ska kunna få styr på min impulsivitet är stor. Dokumentären handlar om hur en katastrof blir ett faktum, om rädslan och vänners reaktioner. På det sättet är det inte alls likt min erfarenhet.

Min fruktan för att inte funka som ”vanliga” människor, har genom hela mitt liv varit stor. Och jag har tänkt att så där ska jag inte göra, för det vet jag ju med mig själv att det skapar problem. Men sedan har det hänt något eller bara något som har kallat på min uppmärksamhet så har det försvunnit. Oförmågan att gardera sig mot galenskap och så har jag i nästa svep skapat ett behov och en ursäkt som i bland håller rätt långt och ibland inte alls.. (Oftast inte)!! :/

Så rädsla vet jag var det är. Sorg vet jag också vad det är, ingen sorg är för liten för att vara värd att nämna, jag vill inte på något viss få det att låta som att jag min tillgång/defekt skulle vara lika svårt att komma över som som förlusten av ett av de mest vital sinnena som synen ändå är. Och ändå känner jag igen mig.

Jag känner mig sorgsen idag, på ett behagligt sätt.. Jag är kompis med den känslan jag bär inom mig idag. Och det kom när jag lyssnade på P1.

Jag brukar inte åka så långt som till Växjö varje dag, men idag kom jag på att jag hade glömt att köpa mina mediciner för att få bukt med mitt tillstånd. Så jag fick åka till närmaste apotek som hade pillren jag knaprar. (Typiskt va?!?)

Nu ska jag äta lite innan jag åker hem igen.

Jag håller på att försöka ta fram en logga till siten som ska ersätta den som följde med temat. (Om du klickar på loggan så kommer du till det webbaserade verktyg jag har använt för att gör den. Kommer du ingen stans har jag gjorten själv.) Jag kommer att fylla på så fort jag har gjort en ny och jag är inte säker på att det här är ett projekt som kommer att gå så snabbt jag vill.

Några förslag är:

Fler kommer säkert..

[tags]SEO,web-utveckling,Logotyp,bloggar[/tags]