Minnen sviker aldrig..

Jag sitter på motellet i Lagan som vanligt, och pillar på min laptop, då kom det in en Engelsman som var så full att han kanapt kunde stå på benen. Och han hade sin son med sig. Som tjatade på honom att han skulle komma med för de andra skulle åka utan dem.

Det är inte så många år sedan det här kunde ha varit jag. Jag får ångest över vad han måste gå igenom och vad jag vet att han kommer att känna när han nyktrar till, och för vad sonen måste uppleva.

Illa är vad det känns som... alla gånger jag själv har varit där, onykter dum, och helt utan förståelse för resten av välden..

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Försöker lära mig mer om mitt funktionshinder.

Självmord

Feedburner, Facebook och socialamedia