I dag begraver vi min mormor.

Jag hatar tiden före en begravning! 2-3 dagar innan blir jag rastlös och drabbas av ångestattaker (inte panikångest) men dock... Mitt liv har alltid varit en kamp mot de mörka krafterna i livet. Ångest, depression, självömkan osv osv.

Dagarna innan begravningen blir allt bara ett töcken.. min hjärna slutar att fungera helt. Slowmotion är ordet som kan användas på hastigheten på min hjärna just nu. Den här stunden som är nu timmarna före begravningen börjar hjärnan funka igen.. långsamt långsamt men lite snabbare än igår..

Sonen ska vara med på begravningen, bra tycker jag. Han är 11år och jag tycker nog att det är bra om man går på begravning tidigt i livet.

Min mormor... Hon var en patrona, hon styrde med silkes mjuk järnhand som de flesta mödrar med stark vilja. Hon hade en humor som var fantastisk.

Sista gången jag träffade mormor var ca 1 å rsedan, redan då var hon tröt, och dement. Men hade sina höjdpunkter av klarhet. Jag och sonen var där med min mor och far. Och efter en stund tittar mormor upp från sängen och spänner ögonen i mig och frågar - Gustaf, Ska du ha barn? Själv är jag rätt trög så där.. så jag fattade inte att hon drev med mig. Så jag sa -Nej, jag har ju Sonen. Då spänner hon ögonen i mig igen och frågar - Gustaf, ska du ha barn?

Nu började jag tycka det vara jobbigt med mormors förvirrade hjärna. Till slut fattar min mamma och hon börjar skratta högt.. Jag i min tröghet fattar inte än..

Nu till saken hör att jag är fysiskt en tjock tjock man på ca 140 kg. Men jag fattade inte att det var min mage mormor drev med... tillslut frågade jag min mor vad hon skrattade åt och hon berättade.. Då fattade jag att mormor drev med mig.. För det var ett typiskt skämt från henne.. Allvarligt kärleksfullt och roligt. Med en underfundig tydlighet att säga till mig att jag var förstor.. men med glimten i ögat och utan att läxa upp..

Sån var min mormor hela sitt liv när det gällde oss barnbarn.

Mormor vi älskar dig och saknar dig och vi outgrundligt tacksamma för den tid, tålamod och kärlek du visade oss barnbarn och barnbarnsbarn..

I dag får du gå till din sista vila bredvid vår älskade morfar.. Ni har säkert något att gnabas om för det är så jag mins er. Ständigt gnabandes om något..

Vila nu i frid, Love You!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Prästvigning i Växjö domkyrka.